Jag får rysningar bara av att skriva om det
När man är liten (och äldre för den delen) hade/har man oftast något man är rädd för. Mörker, höjder, olika djur osv.
När jag var liten var jag livrädd för eld. Och då menar jag hus som brinner. Jag minns de åren, och är oerhört glad att jag inte är rädd för det nu som jag var då. Det var verkligen jobbigt.
Jag tror det flesta vänner vet att jag hade den nojan. Jag hatade brandövningar- jag fick panik. Varje gång jag hörde den där klockan (spelade ingen roll om jag visste att det skulle ringa eller inte), kändes det som att rök spreds i min mun. Jag fick svårt att andas och kunde inte tänka. Tårarna kom.
Jag klarade inte ens av att öva i vilken ordning man skulle stå i kön i klassrummet.
När jag gick i ettan-tvåan så gick larmet under en lektion. Av någon anledning ville jag alltid ha med mig alla saker ut.
Så i strumlästen sprang jag ut och in för att lägga alla saker utomhus i en hög. Spelade ingen roll om det var kläder, pennskrinet, skolböckerna eller lådan man hade alla saker i klassrummet. Jo, det är faktiskt sant. Skakande i brandkön på fotbollsplanen står jag och håller min låda från klassrummet och blev ganska retad för det kan jag säga.
Varje kväll i sängen låg jag med stirrande ögon upp i taket; "är det inte rök som bolmar?", "visst luktar det konstigt?", "Det låter som eld som knastrar där nere, brinner det?!".
Varje kväll.
Jag hatade mörkret och julen för det betydde att vi skulle i klassen skulle tända ljus vid läsningen vare dag- jag hatade det.
Ville helst slippa museibesök, teater, bio etc. För stora lokaler, mörker och mycket folk- hur skulle man hitta ut?
Detta ledde då även till tvångstankar. Om jag inte gjorde si och så skulle vårat hus brinna upp. Eller om jag andades fel ,eller något liknande, på/till en person skulle deras hus brinna ner.
USCH FÖR DET!
Men av någon anledning försvann det där efter några år (7:an tror jag det var). Jag kanske blev äldre, jag vet inte. Väldgt skönt är det iallafall att inte ha de där besvären längre. Får lite rysningar bara jag skriver om det här nu.
Har ni också haft någon liknande skräck när ni var små?
Skriv om det i era bloggar vettja!
När jag var liten var jag livrädd för eld. Och då menar jag hus som brinner. Jag minns de åren, och är oerhört glad att jag inte är rädd för det nu som jag var då. Det var verkligen jobbigt.
Jag tror det flesta vänner vet att jag hade den nojan. Jag hatade brandövningar- jag fick panik. Varje gång jag hörde den där klockan (spelade ingen roll om jag visste att det skulle ringa eller inte), kändes det som att rök spreds i min mun. Jag fick svårt att andas och kunde inte tänka. Tårarna kom.
Jag klarade inte ens av att öva i vilken ordning man skulle stå i kön i klassrummet.
När jag gick i ettan-tvåan så gick larmet under en lektion. Av någon anledning ville jag alltid ha med mig alla saker ut.
Så i strumlästen sprang jag ut och in för att lägga alla saker utomhus i en hög. Spelade ingen roll om det var kläder, pennskrinet, skolböckerna eller lådan man hade alla saker i klassrummet. Jo, det är faktiskt sant. Skakande i brandkön på fotbollsplanen står jag och håller min låda från klassrummet och blev ganska retad för det kan jag säga.
Varje kväll i sängen låg jag med stirrande ögon upp i taket; "är det inte rök som bolmar?", "visst luktar det konstigt?", "Det låter som eld som knastrar där nere, brinner det?!".
Varje kväll.
Jag hatade mörkret och julen för det betydde att vi skulle i klassen skulle tända ljus vid läsningen vare dag- jag hatade det.
Ville helst slippa museibesök, teater, bio etc. För stora lokaler, mörker och mycket folk- hur skulle man hitta ut?
Detta ledde då även till tvångstankar. Om jag inte gjorde si och så skulle vårat hus brinna upp. Eller om jag andades fel ,eller något liknande, på/till en person skulle deras hus brinna ner.
USCH FÖR DET!
Men av någon anledning försvann det där efter några år (7:an tror jag det var). Jag kanske blev äldre, jag vet inte. Väldgt skönt är det iallafall att inte ha de där besvären längre. Får lite rysningar bara jag skriver om det här nu.
Har ni också haft någon liknande skräck när ni var små?
Skriv om det i era bloggar vettja!
Är verkligen glad över att de dagarna, månaderna och åren är förbi...
Kommentarer
Trackback
