hannsingen

Idag var jag, mamma och pappa på våran grannes begravning i Össeby Garns kyrka. Det var en fin begravning med mycket folk. Visst kände jag honom och hans fru, men eftersom han fick diagnosen MS vid 17 års ålder så var det lite svårt att prata med honom trots att han var helt klar i huvudet och kunde både förstå och prata. Han var bara 44 år när han dog för någon vecka sen.

Det kändes bra när vi åkte dit, klev ut ur bilen och vandrade in på kyrkogården, men så fort vi tred in genom kyrkans entre kom klumpen i halsen, som om det var på beställning. Vi satte oss längst bak i kyrkan, men jag kunde fortfarande se kistan och alla de vackra blommorna med ett fotografi utsatt längst fram, då kom tårarna. De gick verkligen inte att hejda hur mycket jag än ville. Givetvis var jag inte ensam, samtliga satt och hulkade sig med varsin näsduk i handen, en gubbe satt och vrålgrät. Det smittade av sig väldigt lätt.
Varför går jag med på denna begravning egentligen? Jag ville bara springa ut ur kyrkan och gråta utan några gränser. Men man vill vara med för att säga "hejdå", det blir som ens plikt. Så man sitter kvar och lider för att det inte ska höras eller synas att man gråter. Varför är det så egentligen? Det är ju helt okej att gråta, särskilt på en bregravning. 
Det gick inte ens att sjunga psalmerna. Både för att det inte kom något ljud ur min mun, och för att jag inte kunde se texten. Tårarna i ögonen gjorde att allt bara blev suddigt. Och om jag kunde gissa ut några meningar så granskade jag dem så noga (omedvetet), tänkte plötsligt efter vad de betydde vilket jag aldrig gjort tidigare då man brukar sjunga dem när skolan besöker kyrkan vid advent. Kroppen, huvudet och själen kändes plötligt så tomt.

Det var skönt efteråt då vi samlades allihop och åt och umgicks.

Hua, begravningar är inte en favorit....


Btw. pappa backade in i en bil idag, undra hur mycket det kommer att kosta...?

Puss på er levande individer! <3